Alla mina problem
Det har varit mycket i huvudet på mig den senaste tiden. Vardagen har förändrats och med det kommer en hel del funderingar och reflektioner.
Ungefär sedan oktober förra året började jag klaga på ledont. Det började med en knöl på foten och värk i knät. Tänkte att jag trampat snett eller dylikt, inget jag reflekterade över riktigt utan det var mer en dryg grej bara. Sen började jag vakna med ömma handleder, till en början inget märkvärdigt men med tiden kunde jag vakna upp och ha problem att ta i, öppna burkar, kavla pepparkaksdeg etc. Antog att jag överanstängt handlederna på jobbet då det innefattar en hel del tunga och inte särskilt ergonomiska lyft. Men det blev aldrig bättre, snarare sämre, och frustrationen att inte kunna fungera som vanligt började ta fart.
Under december-januari dök nästa problem upp i form av grov nackvärk. Jag hade svårt att röra mig och behövde sjukanmäla mig från jobbet. Då nackspärren inte ville ge med sig beslutade jag mig att kontakta vårdcentralen och i samma veva kolla upp min ledvärk då jag i och med all värk gjort vad varje paranoid människa gör och googlat mina symptom.
Efter mycket krångel och dubbelbokningar som lett till uppskjutna besök fick jag äntligen en läkartid. Vid det här laget hade nackvärken lagt sig men värken i handlederna, fötterna och nu även fingrarna var desto mer intensiv. Läkaren misstänkte någon form av reumatism och vi gjorde undersökningar och tog blodprov. Hon skrev ut mediciner att ta två gånger per dag och sedan skulle vi invänta provresultaten för att se om jag hade inflammationer i kroppen för utesluta eller bekräfta någon form av reumatism.
Två veckor gick utan att jag upplevde hjälp av medicinen, vi hade läkarbesök via telefon och bestämde att jag skulle börja ta alvedon tre gånger per dag för att se om det kunde dämpa smärtan. Och alvedonen hjälpte så pass att jag kände att jag klarade av att gå till jobbet även om jag märkte att min prestation och hastighet försämrades påtagligt i och med värken. Frustrerande såklart men samtidigt tacksam att jag klarade av att ta mig till jobbet. Då de första proverna inte visade tecken på inflammation blev jag istället inkallad att ta prover för vitaminbrister. Denna gång visade provsvaren att jag hade både järn och d-vitaminbrist. Läkaren berättade att brist på d-vitamin kunde orsaka ledvärk så vi skulle avvakta två veckor till och se om situationer förbättrades.
Sedan mitt första läkaresök i mitten på februari har jag haft besvär med värk i nästan alla knogar och leder i fingrarna, och i torsdags, en dag innan det senaste läkarbesöket, vaknade jag av att höger ringfinger var helt låst och omöjligt att räta ut. Försöker jag räta ut det eller ens nudda fingret lite för mycket så stramar det till i hela handen och jag är nära att skrika i smärta, det känns som att fingret ska brytas helt enkelt på grund av stelheten. Jag tog min medicin och hoppades på att smärtan skulle avta någorlunda som den brukar göra annars efter några alvedon. Men tyvärr hjälpte ingenting och jag var tvungen att sjukanmäla mig.
Morgonen efter hade jag ett telefonsamtal med min läkare som tyckte jag skulle komma in på ett fysiskt besök för att kolla upp handen. Vi tog ännu ett blodprov och kände på handen och försökte komma fram till en vettig anledning. Kruxet var och är att sympomen jag har inte överensstämmer med varandra. Jag har ont i och har svullna leder men inga tecken på inflammationer. Och d-vitaminbrist kan orsaka ledvärk men inte den stelhet jag fått i mina fingrar. Besöket avslutades med tre nya mediciner utskrivna (hämtade en hel kasse full av medicin på apoteket igår!), en remiss till röntgen och en sjukskrivning på fjorton dagar. Och här är vi nu. Hela situationen känns rätt absurd och framför allt frustrerande att sakna förmåga att använda högerhanden eller mina händer överhuvudtaget i den utsträckning jag är van vid. Det är frustrerande att inte kunna jobba, det är frustrerande att behöva hjälp med de mest vardagliga sysslorna, det är frustrerande att komma ihåg att ta mängder med diverse mediciner varje dag och det är kanske mest frustrerande att inte ha en fast diagnos.
Nu hoppas jag att röntgen visar någon typ av svar och att jag så snart som möjligt får en förklaring på alla mina problem.
Ungefär sedan oktober förra året började jag klaga på ledont. Det började med en knöl på foten och värk i knät. Tänkte att jag trampat snett eller dylikt, inget jag reflekterade över riktigt utan det var mer en dryg grej bara. Sen började jag vakna med ömma handleder, till en början inget märkvärdigt men med tiden kunde jag vakna upp och ha problem att ta i, öppna burkar, kavla pepparkaksdeg etc. Antog att jag överanstängt handlederna på jobbet då det innefattar en hel del tunga och inte särskilt ergonomiska lyft. Men det blev aldrig bättre, snarare sämre, och frustrationen att inte kunna fungera som vanligt började ta fart.
Under december-januari dök nästa problem upp i form av grov nackvärk. Jag hade svårt att röra mig och behövde sjukanmäla mig från jobbet. Då nackspärren inte ville ge med sig beslutade jag mig att kontakta vårdcentralen och i samma veva kolla upp min ledvärk då jag i och med all värk gjort vad varje paranoid människa gör och googlat mina symptom.
Efter mycket krångel och dubbelbokningar som lett till uppskjutna besök fick jag äntligen en läkartid. Vid det här laget hade nackvärken lagt sig men värken i handlederna, fötterna och nu även fingrarna var desto mer intensiv. Läkaren misstänkte någon form av reumatism och vi gjorde undersökningar och tog blodprov. Hon skrev ut mediciner att ta två gånger per dag och sedan skulle vi invänta provresultaten för att se om jag hade inflammationer i kroppen för utesluta eller bekräfta någon form av reumatism.
Två veckor gick utan att jag upplevde hjälp av medicinen, vi hade läkarbesök via telefon och bestämde att jag skulle börja ta alvedon tre gånger per dag för att se om det kunde dämpa smärtan. Och alvedonen hjälpte så pass att jag kände att jag klarade av att gå till jobbet även om jag märkte att min prestation och hastighet försämrades påtagligt i och med värken. Frustrerande såklart men samtidigt tacksam att jag klarade av att ta mig till jobbet. Då de första proverna inte visade tecken på inflammation blev jag istället inkallad att ta prover för vitaminbrister. Denna gång visade provsvaren att jag hade både järn och d-vitaminbrist. Läkaren berättade att brist på d-vitamin kunde orsaka ledvärk så vi skulle avvakta två veckor till och se om situationer förbättrades.
Sedan mitt första läkaresök i mitten på februari har jag haft besvär med värk i nästan alla knogar och leder i fingrarna, och i torsdags, en dag innan det senaste läkarbesöket, vaknade jag av att höger ringfinger var helt låst och omöjligt att räta ut. Försöker jag räta ut det eller ens nudda fingret lite för mycket så stramar det till i hela handen och jag är nära att skrika i smärta, det känns som att fingret ska brytas helt enkelt på grund av stelheten. Jag tog min medicin och hoppades på att smärtan skulle avta någorlunda som den brukar göra annars efter några alvedon. Men tyvärr hjälpte ingenting och jag var tvungen att sjukanmäla mig.
Morgonen efter hade jag ett telefonsamtal med min läkare som tyckte jag skulle komma in på ett fysiskt besök för att kolla upp handen. Vi tog ännu ett blodprov och kände på handen och försökte komma fram till en vettig anledning. Kruxet var och är att sympomen jag har inte överensstämmer med varandra. Jag har ont i och har svullna leder men inga tecken på inflammationer. Och d-vitaminbrist kan orsaka ledvärk men inte den stelhet jag fått i mina fingrar. Besöket avslutades med tre nya mediciner utskrivna (hämtade en hel kasse full av medicin på apoteket igår!), en remiss till röntgen och en sjukskrivning på fjorton dagar. Och här är vi nu. Hela situationen känns rätt absurd och framför allt frustrerande att sakna förmåga att använda högerhanden eller mina händer överhuvudtaget i den utsträckning jag är van vid. Det är frustrerande att inte kunna jobba, det är frustrerande att behöva hjälp med de mest vardagliga sysslorna, det är frustrerande att komma ihåg att ta mängder med diverse mediciner varje dag och det är kanske mest frustrerande att inte ha en fast diagnos.
Nu hoppas jag att röntgen visar någon typ av svar och att jag så snart som möjligt får en förklaring på alla mina problem.