All min frustration
I ärlighetens namn är jag fylld av hopplöshet just nu. Jag känner mig förminskad och uppgiven och vet inte om mina tankar är någonting jag vill rota i nu eller om jag bara vill stänga av, och jag vet inte om det är något jag vill publicera eller bara någonting jag vill skriva för att själv få bearbeta.
Idag fick jag ett brev från min läkare på Vårdcentralen som i stora drag meddelade att de inte vet vad mer de kan göra för mig i dagsläget. De ser inga resultat av reumatism i provsvar eller röntgen och överväger nu en överansträngning som svar på min ledvärk. Jag har fått en remiss till en fysioterapeut och arbetsterapeut vilka förhoppningsvis kontaktar mig så snart som möjligt. Det som frustrerar mig är känslan av att glida genom fingrarna på vården. Jag kan köpa att överbelastning kan vara en orsak till de senaste tre veckornas problem med låst ringfinger (som äntligen släppt) och litar på läkarens omdöme, kompetens och intresse i mig som patient. Men för mig som är den som bär på värken är det väldigt svårt att tro att överansrängning kan vara orsaken till en så pass omfattande värk i hela kroppen, en värk som dessutom inte började i fingrarna utan som rört sig i kroppen i ett halvår nu.
För det handlar inte bara om ett stelt ringfinger, det handlar om att halta sig genom större delen av dagarna för att fötterna är ömma och stela, att inte kunna bära matkassarna hem från Hemköp, att behöva be Anton om hjälp att öppna locken på medicinburkarna, att sucka och tålmodigt pilla i försök att lyckas dra på sig strumporna på morgonen. Det handlar om att gruva sig för att sätta sig ner för man vet hur krångligt det kommer vara att ta sig upp, att behöva be om hjälp att få tröjan över huvudet när man ska lägga sig, att bli så utmattad av att gå en snabbis på stan att man börjar gråta bland frysvarorna av ren utmattning.
Mest handlar det helt enkelt om att man bara vill ha svar på varför kroppen inte fungerar som den ska - hur man ska gå vidare med situationen. Det är då dagar som idag, när inte ens läkarna vet vad de ska göra, blir så påfrestande. När man bara känner att man trampar vatten man inte har någon aning om hur man ska ta sig framåt.
Idag fick jag ett brev från min läkare på Vårdcentralen som i stora drag meddelade att de inte vet vad mer de kan göra för mig i dagsläget. De ser inga resultat av reumatism i provsvar eller röntgen och överväger nu en överansträngning som svar på min ledvärk. Jag har fått en remiss till en fysioterapeut och arbetsterapeut vilka förhoppningsvis kontaktar mig så snart som möjligt. Det som frustrerar mig är känslan av att glida genom fingrarna på vården. Jag kan köpa att överbelastning kan vara en orsak till de senaste tre veckornas problem med låst ringfinger (som äntligen släppt) och litar på läkarens omdöme, kompetens och intresse i mig som patient. Men för mig som är den som bär på värken är det väldigt svårt att tro att överansrängning kan vara orsaken till en så pass omfattande värk i hela kroppen, en värk som dessutom inte började i fingrarna utan som rört sig i kroppen i ett halvår nu.
För det handlar inte bara om ett stelt ringfinger, det handlar om att halta sig genom större delen av dagarna för att fötterna är ömma och stela, att inte kunna bära matkassarna hem från Hemköp, att behöva be Anton om hjälp att öppna locken på medicinburkarna, att sucka och tålmodigt pilla i försök att lyckas dra på sig strumporna på morgonen. Det handlar om att gruva sig för att sätta sig ner för man vet hur krångligt det kommer vara att ta sig upp, att behöva be om hjälp att få tröjan över huvudet när man ska lägga sig, att bli så utmattad av att gå en snabbis på stan att man börjar gråta bland frysvarorna av ren utmattning.
Mest handlar det helt enkelt om att man bara vill ha svar på varför kroppen inte fungerar som den ska - hur man ska gå vidare med situationen. Det är då dagar som idag, när inte ens läkarna vet vad de ska göra, blir så påfrestande. När man bara känner att man trampar vatten man inte har någon aning om hur man ska ta sig framåt.