Påslakanpölar.
Allt går upp och ner. I vanlig ordning. Ena stunden är jag enastående euforisk andra sekunden är jag fullkomligt förkrossad. Klockan på mobilskärmen visar åtta noll tre och allt jag vill är att trycka mig mot hans bröst och skapa en blöt fläck av dumma tårar på hans tröja. Tårar som får mig att känna mig löjlig. Tårar som alltid vill komma så fort han ska åka. Det är jobbigt att behöva någon så mycket. Samtidigt som det är världens största gåva att ens få ha någon att behöva, någon som gör allt bättre. Det har varit en intensiv och påfrestande julvecka och jag önskar att jag hade kunnat varva ner med honom bredvid mig istället för mig själv i en alldeles för tom och kall säng.